Shit, jag kan verkligen inte fatta att det är på onsdag vi åker. Har skrivit det förut men det är så otroligt mycket blandade känslor för min del. Ena stunden är jag hur taggad som helst och kan knappt vänta på att få åka och stunden efter sitter jag och storgråter. Jag önskar verkligen att det inte var så här jävla asjobbigt att åka ifrån Alex. Jag önskar verkligen det. Det känns som att jag går sönder lite för varje minut som går. Och varje minut jag har kvar innan jag åker vill jag spendera med honom. Sedan är det andra saker som också gör att det ska bli jobbigt att åka. Min farmor mår inte så bra. Det gör så in i helvetes jävla cpont att veta att hon kanske inte finns kvar när jag kommer hem. Det är då jag önskar att jag hade vart hos henne varje dag nu det senaste. Min bror kommer ha flyttat hemifrån. Ingen big deal egentligen, men att veta att det kanske är sista gången vi springer runt och jagas och borstar tänderna tillsammans på kvällarna är också jobbigt. Det är fan så jävla asjobbigt att bli stor. Det värsta av allt med att åka är nog faktiskt att inte veta hur saker och ting kommer se ut när jag är hemma igen. Samtidigt kan man aldrig veta vad som kommer att hända och det är ingenting som säger att det hade varit likadant om tre månader fast jag inte skulle åkt. Så jävla mycket blandade känslor helt enkelt. Det bästa av allt hade varit om tiden stod stilla här hemma i tre månader. Att allting liksom fryser tills vi är hemma igen.