Vad sjukt att skriva det här. Hemma. Som om tiden stått still. Det känns faktiskt som att den har gjort det... När man kommer hem är allt bara så jävla hemma och som vanligt. Ingenting är främmande, inte alls som jag trodde att det skulle vara. Det känns som att jag har vart borta i två veckor, inte nästan tre månader. Det känns som att jag har varit i vickes lägenhet hur många gånger som helst, även fast jag bara varit hans middagssällskap via facetime. Allt här hemma är bara så... Hemma.

 

Jag hoppas att alla har läst min och Elins blogg på nattstad, annars har ni lite läsning att ta igen. Jag ska såklart skriva lite om resan här också men det mesta har ni där och vi har haft det HELT fantastiskt. Helt underbart. Tills den lilla gallstenen kom och fuckade upp allt för min del och gjorde mig mer eller mindre tvungen att åka hem. Tack för det liksom.

 

Nu ligger fokus på att krya på mig. Träffa vänner. Träffa Alex. Ta det lugnt och komma tillbaka, bara.