nio år går fort.

jag minns det ändå som att det var igår.

en jättefin, solig septemberdag.

jag var bara åtta år,

men det kan vara ett av dom starkaste minnen jag har.

hur jag bara föll ...

när jag ligger där i diket och bara ser alla galopperande hästar,

någon som skriker stanna o jag som bara ligger där.

jag trodde inte att det var så farligt då.

ingen trodde att det var så farligt.

-

vet inte om jag vågar åka till stallet idag.

samtidigt var det ju mest en slump att det blev så,

eller kanske ödet ?

jag vet inte, egentligen borde det ju inte vara någon fara.

men jag kan ändå inte sluta tänka på det.

tänk om det händer något idag ?

bara för att.

nio år går fort.

fortare än vad man tror